En sån dag
Och där var vi igen, 9 dagar ut & allt känns bara sådär pissigt dåligt precis det jag trodde jag skulle slippa de sista dagarna.. Låg, trött, omotiverad, sjuk, allmänt less på denna livsstil för tillfället, hungrig, vill skita i allt. Ja ni fattar. Noll jävla motivation.
Något man önskar är att kunna vara ärlig när folk frågar en hur det är. Hur jobbigt det är att ständigt känna en press på sig själv, hur det är att ständigt gå hungrig och med 0 ork, att ständigt behöva låtsas att det inte är så tufft som det är, att det faktiskt inte alltid är en dans på rosor. Men står här gör man iallafall och ler när folk undrar, ifrågasätter eller rent ut sagt "trycker" på de svaga punkterna. Man vägrar berätta, eller snarare erkänna för sig själv att man inte är mer än en människa.
Jag erkänner nu..
JAG ÄR FAN INTE MER ÄN EN MÄNNISKA!
Allt ska vara ytligt, allt ska vara perfekt. Låt mig då bryta mönstret & berätta, detta är ett HELVETE många gånger. Jag hatar att må dåligt, jag hatar att inte vara glad, att inte vara mig själv! Jag trivs med min kropp nu, men inte med slitet som ligger bakom den. Det har inte känts värt det. Inte att må så dåligt som jag de sista månaderna gjort. Samtidigt när dagen väl är kommen så finns ingen negativitet kvar längre, allt känns så värt. Allt blod, svett & alla tårar. Det känns helt plötsligt okej? För man vet att man gjort allt man kunnat. Sedan är tankarna tillbaka igen. När man i efterhand ser hur fina, rippade & muskliga alla är.
"Hur lyckas dem?"
"Vad har jag gjort för fel?"
"Nathalie, jämför dig inte!"
Nej jag ska inte jämföra, men att hålla positiviteten uppe är inte det allra lättaste när man är låg, trött och allmänt nere ständigt.
"Jag är inte mer än en människa"
